Sista festen

Jag hamnade på en fest för någon månad sen. Jag ville inte gå men gick ändå för att vara artig. Mest folk jag inte kände, några jag träffat förr. De flesta personer jag inte alls är intresserad av att umgås med. Grejen är, att på de flesta såna här tillställningar umgås de flesta ändå bara med sina vänner i små klickar. Jag är inte intresserad av småprat och jag är dålig på det.

Efter en halvtimme stod jag ensam mitt i rummet utan någon att prata med eller gömma mig bakom. Förnedringen i det. Det fanns inte ens ett hörn jag kunde gömma mig i. Jag gick då och grät hela tunnelbaneresan hem.

Det fanns en anledning till att jag slutade försöka umgås med folk på det där sättet. Det funkar inte för mig och det får mig att må fruktansvärt dåligt. Aldrig mer.

Semester

Jag har bara en veckas semester kvar. Tanken på att börja jobba igen är outhärdlig. ALLT är outhärdligt nu. Jag har ramlat ner i ett hål. Jag orkar ingenting. Allt jag borde göra och ta tag i känns tio gånger tyngre än det borde. Framför mig ligger bara oöverstigliga hinder, tristess och mer ångest. Allt jag minns är mina misslyckanden. All ensamhet. Alla dumma och pinsamma saker jag någonsin gjort. Alla hårda eller orättvisa ord jag någonsin fått höra. Alla avvisanden. Alla gånger jag känt mig övergiven.

Det är så fruktansvärt tungt allting. Jag vill bara ligga här och ruttna bort.

Pölen

En av de värsta känslorna jag vet: att känna mig bortglömd, övergiven eller ignorerad. Tagen för given. Förnedringen i att känna så. Jag glömmer aldrig. Den hinner aldrig torka ut. Varje gång är jag tillbaks vid bitterhetspölen som sakta växer, droppe för droppe. Jag hatar det.

Inte svämma över, pöl.

Vargtimmar

Jag ligger sömnlös mellan natt och morgon och krypet i kroppen smyger sig på. Det blir tyngre att andas för varje andetag. Vill ta mig ut, men kroppen håller mig fången. Någonting faller med ett brak i rummet intill. Jag går inte upp och ser efter. Ligger kvar och är fast i mig själv.

Hej september. (Ursäkta den töntiga titeln. Kom inte på nåt bättre.)

Okej. Har inte bloggat på länge, länge. Det har liksom inte behövts, eller, det har liksom inte kommit nåt. Om man säger så.

Det har varit sommar. Jag brukar hata sommaren. Sommaren är lång ensamhet. Eller brukar vara. Den här sommaren har varit annorlunda, jag har fått kramas och sånt där dårå (jag var rätt svältfödd på det, ja). Jag skulle egentligen vilja skriva mer om den här grejen, men det känns för… nä. Kanske senare. Jag har numer en sån där person. Jag är i ett par. Ja, ni fattar.

Nu är det i alla fall september. Anledningen till dagens blogginlägg är just september. Jag älskar september. Jag ville bara skriva det. När hösten börjar kännas i luften fast det fortfarande är lite ljummet liksom. Ljuset är annorlunda; mjukare fast ändå klarare på nåt sätt. Det är så fint. Så obeskrivligt på nåt sätt så att det känns ända in i, ja, inuti liksom. Jag vill ta tag i septemberdagarna och hålla kvar dem, men de rinner iväg så fort. Jag blir liksom alldeles vemodig.

Så, nu har jag skrivit det.

Dödskänslan

En återkommande grej i mitt liv är det jag kallar dödskänslan. Jag har känt den så länge jag kan minnas, alltså sen jag var riktigt, riktigt liten. I perioder besöker den mig oftare, ibland har jag inte känt den på flera månader eller till och med år. Den är svår att förklara, men närmast tror jag man kan kalla den ett sorts rus. Ett mjukt, varmt rus som man bara vill stanna kvar i. Eller inte riktigt. Det går liksom inte att förklara.

Den kommer oftast helst plötsligt. Jag vet inte varifrån eller varför och den varar några sekunder eller någon minut. Jag vet inte riktigt. Det låter crazy, ja? Någon annan som känner igen sig?

Varför kallar jag den dödskänslan? Jag vet inte. Det har liksom känts rätt. Jag har kanske tänkt att det är så det kan kännas när man dör, de allra sista sekunderna liksom.

Jag har inte känt dödskänslan på ett tag nu. Men den kommer att besöka mig igen. Jag väntar.

En normal.

Vem är den mest normala människan i världen? Visa mig den personen. Tvärsnittsnormal. Välfungerande. Perfekt anpassad. Lagom glad. Lagom ledsen (vid lämpligt tillfälle). Lagom social. Känner de rätta känslorna vid exakt rätt tillfälle (de rätta känslorna förstås i lagom dos). Perfekt balans mellan självständig och behövande. Lagom allt. Mallen för vad som är en frisk och välfungerande person liksom. Den personen vi alla borde sträva efter att vara som. Show me!

Sehr gut.

Alltså, jag tror inte det där testresultatet stämmer så bra. Om det gör det så är det värre än jag trodde. Bara att spärra in mig. Jajamensan!

Jag är lite sjuk idag. I kroppen alltså. Ont i halsen och huvudet. Kanske har  jag lite, lite feber också om jag känner efter ordentligt. Känner mig lite rastlös nu. Har funderat. Har bestämt mig för att bestämma mig för att mitt liv faktiskt, för första gången på länge, länge, faktiskt känns…bra. Det känns konstigt att säga. Även om jag har en klump i magen för grejer som måste göras på jobbet. Och lite ångest för att jag gjort av med för mycket pengar den här månaden, samtidigt som jag vill göra av med ännu mer.

Men ibland får man nog helt enkelt bestämma sig för att nu är det faktiskt bra. Helt enkelt bestämma sig för att inte gå omkring och oroa sig. Bara flyta med ett tag. Inte analysera så jävla mycket. Inte känna efter sådär supernoggrant så att man till slut inte känner igen det man känner. Ungefär som en arkeologisk utgrävning. Man letar och letar och gräver och borstar med den där lilla jordpenseln. Hittar grejer man inte riktigt vet vad det är. Oj, en liten lerklump! Vad kan det vara? Lägger det i hyllan i väntan på analys bland de andra 3000 små lerklumparna jag har hittat. Letar vidare. Gräva, gräva, borsta med lilla penseln.

Gräver man efter skit tillräckligt länge så hittar man det. Bättre att inte leta då.

Har precis ätit fullkornspasta. Har lärt mig att det inte alls är så äckligt som jag trodde att det var. Har faktiskt lärt mig en hel del på senaste tiden. Bra grejer.

Bara lite värme och ljus.

marran1Jag älskar muminböckerna. Inte så mycket när jag var liten, men när jag blev lite äldre började jag uppskatta dem och nu står de på hedersplats i bokhyllan. Det finns ett stilla, men ständigt närvarande vemod i böckerna som jag dras till. Rätt många verkar ha fria, harmoniska Snusmumriken som favoritkaraktär. Eller trygga, mammiga muminmamman. Själv älskar jag Hattifnattarna, men framför allt Mårran. Ända sen jag var liten har jag fascineras av Mårran. Läskiga, farliga, oändligt ensamma Mårran. I mina mörkaste stunder så så har jag identifierat mig med henne. Genom mörkret hasar hon sig fram, ständigt jagande värme och ljus som hon aldrig kan nå. Allt runt omkring henne dör och fryser till is. Det är det sorgligaste, mest vemodiga man kan läsa.

Ingen ö. Part 2.

Sen är det ju det här med att det faktiskt på ett sätt är lättare att vara ensam. Man slipper pressen av att behöva leva upp till någon annans förväntningar. Det är lättare att vara sig själv i ens egen lilla värld som man inte delar med någon annan. Ingen som ifrågasätter. Det är liksom jävligt bekvämt.

Man slipper rädslan för att inte göra rätt. Vara rätt. Inte räcka till. Rädslan för att göra någon besviken.  Att själv bli besviken. Eller sviken.

Nästa sida »



Follow

Get every new post delivered to your Inbox.