Dödskänslan

En återkommande grej i mitt liv är det jag kallar dödskänslan. Jag har känt den så länge jag kan minnas, alltså sen jag var riktigt, riktigt liten. I perioder besöker den mig oftare, ibland har jag inte känt den på flera månader eller till och med år. Den är svår att förklara, men närmast tror jag man kan kalla den ett sorts rus. Ett mjukt, varmt rus som man bara vill stanna kvar i. Eller inte riktigt. Det går liksom inte att förklara.

Den kommer oftast helst plötsligt. Jag vet inte varifrån eller varför och den varar några sekunder eller någon minut. Jag vet inte riktigt. Det låter crazy, ja? Någon annan som känner igen sig?

Varför kallar jag den dödskänslan? Jag vet inte. Det har liksom känts rätt. Jag har kanske tänkt att det är så det kan kännas när man dör, de allra sista sekunderna liksom.

Jag har inte känt dödskänslan på ett tag nu. Men den kommer att besöka mig igen. Jag väntar.

En normal.

Vem är den mest normala människan i världen? Visa mig den personen. Tvärsnittsnormal. Välfungerande. Perfekt anpassad. Lagom glad. Lagom ledsen (vid lämpligt tillfälle). Lagom social. Känner de rätta känslorna vid exakt rätt tillfälle (de rätta känslorna förstås i lagom dos). Perfekt balans mellan självständig och behövande. Lagom allt. Mallen för vad som är en frisk och välfungerande person liksom. Den personen vi alla borde sträva efter att vara som. Show me!

Sehr gut.

Alltså, jag tror inte det där testresultatet stämmer så bra. Om det gör det så är det värre än jag trodde. Bara att spärra in mig. Jajamensan!

Jag är lite sjuk idag. I kroppen alltså. Ont i halsen och huvudet. Kanske har  jag lite, lite feber också om jag känner efter ordentligt. Känner mig lite rastlös nu. Har funderat. Har bestämt mig för att bestämma mig för att mitt liv faktiskt, för första gången på länge, länge, faktiskt känns…bra. Det känns konstigt att säga. Även om jag har en klump i magen för grejer som måste göras på jobbet. Och lite ångest för att jag gjort av med för mycket pengar den här månaden, samtidigt som jag vill göra av med ännu mer.

Men ibland får man nog helt enkelt bestämma sig för att nu är det faktiskt bra. Helt enkelt bestämma sig för att inte gå omkring och oroa sig. Bara flyta med ett tag. Inte analysera så jävla mycket. Inte känna efter sådär supernoggrant så att man till slut inte känner igen det man känner. Ungefär som en arkeologisk utgrävning. Man letar och letar och gräver och borstar med den där lilla jordpenseln. Hittar grejer man inte riktigt vet vad det är. Oj, en liten lerklump! Vad kan det vara? Lägger det i hyllan i väntan på analys bland de andra 3000 små lerklumparna jag har hittat. Letar vidare. Gräva, gräva, borsta med lilla penseln.

Gräver man efter skit tillräckligt länge så hittar man det. Bättre att inte leta då.

Har precis ätit fullkornspasta. Har lärt mig att det inte alls är så äckligt som jag trodde att det var. Har faktiskt lärt mig en hel del på senaste tiden. Bra grejer.

Bara lite värme och ljus.

Jag älskar muminböckerna. Inte så mycket när jag var liten, men när jag blev lite äldre började jag uppskatta dem och nu står de på hedersplats i bokhyllan. Det finns ett stilla, men ständigt närvarande vemod i böckerna som jag dras till. Rätt många verkar ha fria, harmoniska Snusmumriken som favoritkaraktär. Eller trygga, mammiga muminmamman. Själv älskar jag Hattifnattarna, men framför allt Mårran. Ända sen jag var liten har jag fascineras av Mårran. Läskiga, farliga, oändligt ensamma Mårran. I mina mörkaste stunder så så har jag identifierat mig med henne. Genom mörkret hasar hon sig fram, ständigt jagande värme och ljus som hon aldrig kan nå. Allt runt omkring henne dör och fryser till is. Det är det sorgligaste, mest vemodiga man kan läsa.

Ingen ö. Part 2.

Sen är det ju det här med att det faktiskt på ett sätt är lättare att vara ensam. Man slipper pressen av att behöva leva upp till någon annans förväntningar. Det är lättare att vara sig själv i ens egen lilla värld som man inte delar med någon annan. Ingen som ifrågasätter. Det är liksom jävligt bekvämt.

Man slipper rädslan för att inte göra rätt. Vara rätt. Inte räcka till. Rädslan för att göra någon besviken.  Att själv bli besviken. Eller sviken.

Act normal.

Jag tror att hela grejen med mig är att jag är en väldigt rädd person. Rädd för allt. Mest av allt är jag rädd för att leva tror jag, samtidigt som jag ofta sörjer just det. Att jag inte lever. Ja, ni förstår skillnaden mellan att leva och vara vid liv, för att använda en trött klyscha.  Jag vet inte om jag vet hur man gör när man lever. Jag måste lära mig.

En annan grej jag funderat över är om jag är så knäpp som jag tror. Jag vet ju inte vad som rör sig i andra människors huvuden egentligen. Och nästan alla som jag faktiskt pratat med om sånt här (jag syftar på the crazyness) är lika knäppa som jag. Alla andra som verkar så normala kanske bara spelar jävligt bra.

Läs det här.

Alltså, jag är ingen alkis, vill bara förtydliga det. Jag slutade dricka alkohol för en massa, massa år sen för att det är så meningslöst. OK? Jag har en förmåga att överdriva saker en aning, eller få det att låta värre än vad det är eller nåt sånt.

BTW, det händer läskiga grejer.  Jag skulle vilja springa och gömma mig i en garderob men ska försöka att låta bli.