Sen är det ju det här med att det faktiskt på ett sätt är lättare att vara ensam. Man slipper pressen av att behöva leva upp till någon annans förväntningar. Det är lättare att vara sig själv i ens egen lilla värld som man inte delar med någon annan. Ingen som ifrågasätter. Det är liksom jävligt bekvämt.
Man slipper rädslan för att inte göra rätt. Vara rätt. Inte räcka till. Rädslan för att göra någon besviken. Att själv bli besviken. Eller sviken.
0 Svar till “Ingen ö. Part 2.”