En återkommande grej i mitt liv är det jag kallar dödskänslan. Jag har känt den så länge jag kan minnas, alltså sen jag var riktigt, riktigt liten. I perioder besöker den mig oftare, ibland har jag inte känt den på flera månader eller till och med år. Den är svår att förklara, men närmast tror jag man kan kalla den ett sorts rus. Ett mjukt, varmt rus som man bara vill stanna kvar i. Eller inte riktigt. Det går liksom inte att förklara.
Den kommer oftast helst plötsligt. Jag vet inte varifrån eller varför och den varar några sekunder eller någon minut. Jag vet inte riktigt. Det låter crazy, ja? Någon annan som känner igen sig?
Varför kallar jag den dödskänslan? Jag vet inte. Det har liksom känts rätt. Jag har kanske tänkt att det är så det kan kännas när man dör, de allra sista sekunderna liksom.
Jag har inte känt dödskänslan på ett tag nu. Men den kommer att besöka mig igen. Jag väntar.
Jag har en grej som jag kallar planetsnurret. En känsla av att världen inte vill stå still. En allomfattande känsla som är svår att beskriva men som skiljer sig från allt annat jag upplevt. Inte fysiskt omskakande, men helt klart reell. En otäck men samtidigt pirrande känsla av något stort utomkroppsligt. Sjukt flummigt – men återkommande sedan barnsben.
Ett tiotal gånger har det här manifesterats i synnerligen kraftfulla mardrömmar, som jag vet är omtalade i psykologisk litteratur.
Det går inte att ta sig ur känslan på egen hand, men den brukar försvinna på någon halvtimme eller så. Jag längtar också lite till nästa gång, nu var det minst ett år sedan sist. /P
Dödskänslan och planetsnurret är förmodligen kusiner eller nåt. “Pirrande känsla av något stort utomkroppsligt”. Precis! Skitflummigt, men jag gillar ju sånt.