En självterapiblogg. Självömkan! Vemod! Ångest!
En av de värsta känslorna jag vet: att känna mig bortglömd, övergiven eller ignorerad. Tagen för given. Förnedringen i att känna så. Jag glömmer aldrig. Den hinner aldrig torka ut. Varje gång är jag tillbaks vid bitterhetspölen som sakta växer, droppe för droppe. Jag hatar det.
Inte svämma över, pöl.
Jag ligger sömnlös mellan natt och morgon och krypet i kroppen smyger sig på. Det blir tyngre att andas för varje andetag. Vill ta mig ut, men kroppen håller mig fången. Någonting faller med ett brak i rummet intill. Jag går inte upp och ser efter. Ligger kvar och är fast i mig själv.
