Efter en halvtimme stod jag ensam mitt i rummet utan någon att prata med eller gömma mig bakom. Förnedringen i det. Det fanns inte ens ett hörn jag kunde gömma mig i. Jag gick då och grät hela tunnelbaneresan hem.

Det fanns en anledning till att jag slutade försöka umgås med folk på det där sättet. Det funkar inte för mig och det får mig att må fruktansvärt dåligt. Aldrig mer.

Det är så fruktansvärt tungt allting. Jag vill bara ligga här och ruttna bort.

Inte svämma över, pöl.

Det har varit sommar. Jag brukar hata sommaren. Sommaren är lång ensamhet. Eller brukar vara. Den här sommaren har varit annorlunda, jag har fått kramas och sånt där dårå (jag var rätt svältfödd på det, ja). Jag skulle egentligen vilja skriva mer om den här grejen, men det känns för… nä. Kanske senare. Jag har numer en sån där person. Jag är i ett par. Ja, ni fattar.

Nu är det i alla fall september. Anledningen till dagens blogginlägg är just september. Jag älskar september. Jag ville bara skriva det. När hösten börjar kännas i luften fast det fortfarande är lite ljummet liksom. Ljuset är annorlunda; mjukare fast ändå klarare på nåt sätt. Det är så fint. Så obeskrivligt på nåt sätt så att det känns ända in i, ja, inuti liksom. Jag vill ta tag i septemberdagarna och hålla kvar dem, men de rinner iväg så fort. Jag blir liksom alldeles vemodig.

Så, nu har jag skrivit det.

Den kommer oftast helst plötsligt. Jag vet inte varifrån eller varför och den varar några sekunder eller någon minut. Jag vet inte riktigt. Det låter crazy, ja? Någon annan som känner igen sig?

Varför kallar jag den dödskänslan? Jag vet inte. Det har liksom känts rätt. Jag har kanske tänkt att det är så det kan kännas när man dör, de allra sista sekunderna liksom.

Jag har inte känt dödskänslan på ett tag nu. Men den kommer att besöka mig igen. Jag väntar.

Jag är lite sjuk idag. I kroppen alltså. Ont i halsen och huvudet. Kanske har  jag lite, lite feber också om jag känner efter ordentligt. Känner mig lite rastlös nu. Har funderat. Har bestämt mig för att bestämma mig för att mitt liv faktiskt, för första gången på länge, länge, faktiskt känns…bra. Det känns konstigt att säga. Även om jag har en klump i magen för grejer som måste göras på jobbet. Och lite ångest för att jag gjort av med för mycket pengar den här månaden, samtidigt som jag vill göra av med ännu mer.

Men ibland får man nog helt enkelt bestämma sig för att nu är det faktiskt bra. Helt enkelt bestämma sig för att inte gå omkring och oroa sig. Bara flyta med ett tag. Inte analysera så jävla mycket. Inte känna efter sådär supernoggrant så att man till slut inte känner igen det man känner. Ungefär som en arkeologisk utgrävning. Man letar och letar och gräver och borstar med den där lilla jordpenseln. Hittar grejer man inte riktigt vet vad det är. Oj, en liten lerklump! Vad kan det vara? Lägger det i hyllan i väntan på analys bland de andra 3000 små lerklumparna jag har hittat. Letar vidare. Gräva, gräva, borsta med lilla penseln.

Gräver man efter skit tillräckligt länge så hittar man det. Bättre att inte leta då.

Har precis ätit fullkornspasta. Har lärt mig att det inte alls är så äckligt som jag trodde att det var. Har faktiskt lärt mig en hel del på senaste tiden. Bra grejer.

Man slipper rädslan för att inte göra rätt. Vara rätt. Inte räcka till. Rädslan för att göra någon besviken.  Att själv bli besviken. Eller sviken.